Snösätra är fortfarande unikt

Jag blev lite orolig när jag läste inläggen inför Spring Beast 2026. Mycket säkert på grund av att mitt eget engagemang svalnat något och att detta faktiskt var årets första besök till denna spännande park för konst och konstnärer. Jag hade tappat lite av kontakten och tyckte det lät som att parken var på väg åt ett håll som kändes fel. Inträde och vakter såg jag framför mig. Det kändes mainstream och som en kapitulation. Var det detta vi kämpade för under parollen Stoppa Rivningen av Snösätra.

Jo, det var det nog trots allt. Snösätra Kultuförening med Micke i spetsen har gjort ett gigantiskt jobb och inte bara hindrat rivningen utan även fått en viss acceptans etablerad ända in i Stockholms Stadshus. Men några pengar blev det inte i år. Inte så konstigt kanske när satsningar på kultur och mångfald dragits in i hela Sverige. Allt ska löna sig och verksamheter som inte bär sina egna kosnader fullt ut får lägga ner. När det nu är så och våra politiker vill ha det så, gäller det att inte ge upp utan hitta nya vägar till finansiering. Om artister som Loop Troop Rockers och Linda Pira förgyller evenemanget med sin närvaro tycker jag det är helt ok att betala en slant. Det kanske är en handfull dagar, resten av året är det fritt och öppet för alla.

Snösätra Wall of Fame är fortfarande en frizon. En plats för fritt skapande och här finns en gemenskap och en respekt för varandra som blir alltmer sällsynt. Mångfalden är större än någonsin och det har verkligen blivit en scen för alternativa kulturyttringar och subkulturer som annars har svårt att hitta sin plats. Det är inte bara graffiti och streetart. Musiken har alltid funnits där, men nu har den fått en mer prioriterad plats och blivit en naturlig del. Galleriet som Lisa kämpade med finns åter på plats och ny mark på området har gjorts tillgänglig.

Vem ska jag tro på? - Tro på när allt är såhär

Di Levas text från 1987 är lika aktuell idag som då. Kärleksprofeten Thomas Di Leva satte fingret på vår kollektiva oro. De ständiga konflikterna, rädslan för ett tredje världskrig och mordet på vår Stadsminister Olof Palme. Tvåsiffrig inflation, stigande arbetslöshet och skräcken för AIDS gjorde oss rädda och mottagliga för konspirationsteorier, som användes av ledare för att visa på syndabockar och skapa ett vi och dem. Det är fyrtio år sedan, men mycket är sig likt. Den stora skillnaden är att det har blivit svårare att gömma sig. Svårare att inte påverkas av det som sker och som hittas på. Genom internet och utvecklingen av olika digitala kanaler har lögnen fått en större plats i samhällsdebatten och uppgivenheten kring vem jag ska tro på ett sätt för eliten att avskärma den breda massan från makten. Demokrati och parlamentarism har blivit rödlistade former av styrelseskick.

Konsten är inte lika lätt att påverka och konstnärer inte lika lätta att kuva. Här finns ett motstånd och en fri vilja att uttrycka sig. Därför är det så viktigt att värna konsten och de etablissemang där konsten fritt får verka. Genom konsten i alla dess former ges möjlighet till tröst och en känsla av gemenskap. Visar på att du inte är ensam med dina tankar och din oro. Den har också den fantastiska förmågan att väcka känslor och locka fram det som i vardagen hålls tillbaka och sopas under mattan. I konsten är allt tillåtet. Det är därför som konsten förenar och bygger broar. Konsten har ett eget språk som är universellt och som alla förstår. En gränslös form av kommunikation som måste hållas fri från protektionism och nationella intressen.

Kulturkvarter Snösätra är och har sedan mitt första möte med platsen april 2015, Snösätras Graffitigalleri, alltid varit en viktig plats för mig att besöka. En plats för rekreation och begrundan. Här görs de osynliga människorna synliga, här får det som aldrig pratas om utrymme och här har jag träffat några av mina goaste vänner. Här kommer du nära naturen, den mänskliga naturen. Visst är det härligt med fågelsång och vildmarksliv, men hit kommer du för att lyssna och ta del av vad vi människor kan åstadkomma när vi tillåts. Här gror kärleken och i den ett hopp om att morgondagen kommer bli ännu lite bättre.

Fascismen lever och behöver bekämpas

Idag har fascismen till stor del flyttat från 1900-talets klassiska statskupper och diktaturer till att istället verka som decentraliserade, ofta gräsrotsinriktade högerextrema rörelser och genom populistisk politik. Det betyder inte att den på något sätt är mindre farlig eller har ändrat sin agenda. Det handlar fortfarande om att centralisera makten och marginalisera individens inflytande. Många forskare menar att fascismen idag är mer av ett politiskt beteende och en uppsättning känslor snarare än strikta partiprogram. Dessa känslor har smugit sig in som ett virus i vår demokratiska struktur. Bilder målas upp genom alternativa sanningar, rena lögner och konspirationsteorier om att nationen står inför ett existentiellt hot och att traditionella eliter har svikit eller är korrupta. En exkluderande nationalism sprids, som fokuserar på att identifiera syndabockar, vilket används för att mobilisera, ena och stärka den egna gruppen. Ideologin lockar ofta unga män via subkulturer och forum som präglas av aggressiv maskulinitet, antifeminism och våldsförhärligande. I denna alltmer uppgivna miljö finns en utmärkt möjlighet för starka ledare att inpränta i allmänheten att just jag är den enda som kan rädda nationen från dess förfall och återupprätta dess tidigare storhet. Just nu finns det många exempel. Trump, Putin och Netanyahu dominerar, men det finns fler och på närmare håll.

Det är inte lätt att stå emot, tänka positivt och på något sätt bidra till att vända skutan. Det är så lätt att acceptera, sluta bry sig och bara följa med. Så illa är det väl ändå inte. Både Ukraina, Iran, Libanon och Gaza ligger långt bort och blundar vi ser vi inte vad som sker. Vi kanske till och med kan stärka statskassan och säkra pensionerna om vi eldar på konflikterna och öppnar upp för en lite friare vapenexport. Konst har i alla tider häcklat den styrande eliten och synliggjort för den stora massan brister och övertramp. Kanske i synnerhet det som många avfärdar som klotter. Längst ner i gränden, där parken övergår till naturreservat, hade någon som tröttnat på övergreppen skapat en skrikande protest; Fascister Gå Hem - Fascistae Ite Domum. Kanske inte lika slagkraftig som om den hade målats på en fasad vid Riksdagshuset, men ändå, ett tydligt ställningstagande.